Jag har alltid varit tjejen, enda sedan jag var liten, hon som aldrig varit speciellt bra på någonting. Jag har alltid varit en i mängden och aldrig riktigt stuckit ut. Jag har haft bilden om mig själv som en tjej som aldrig riktigt kommer att bli någonting heller. Jag skulle antagligen jobba som städtant, det var min framtidsbild. Och jag tror att alla har nog hållit med mig, fast aldrig sagt det rakt ut. Och nu sitter jag här, i min lägenhet, skiträdd, för min framtidsbild är förstörd men ändå samtidigt inte. Jag har fått jobb jag aldrig trott att jag skulle få och jag är livrädd för det också.
På lördag blir jag bageriansvarig, och det kommer bli skit. Jag kommer aldrig klara det. Hur ska jag kunna 100 brödsorter utantill? På norska. Jag som inte ens kan multiplikationstabellen, och har aldrig kunnat. Jag som ens inte kan somna på kvällarna. Jag kommer antagligen endå sluta som städerska.

Det enda jag är bra på, det är att göra någonting utan att jag egentligen har någon aning om vad jag pysslar med. Jag tog mitt pick och pack och drog ifrån Karlstad över en dag, till Norge. Ny lägenhet, ny stad, nytt språk, och inte en kotte till vän. Hur har jag klarat det såhär långt? Jag vet faktiskt inte. Det bara känns som att jag glider fram på ett bananskal utan att jag ens vet vart jag är påväg. Jag vill bara gå och lägga mig, sova i flera dagar och inte tänka på jobb. Jag har blivit besatt av jobb. Hela tiden måste jag ha ett nytt, för kanske tröttnar jag?

Igår gick jag och la mig klockan halv nio, jag försökte tvinga med mig Andreas men han gick inte riktigt med på det, men han kunde natta mig, sa han. Och om han nattade mig, jisses. Killen kan verkligen natta, kanske inte helt på ett sätt så att man somnar, utan mer håller en vaken. Först skulle han sjunga en godnattvisa, byssan lull. Men varannan mening försvann ut i bara mummel då han inte kunde texten. VEM kan inte texten till byssan lull? Och han ska ha gått musik, bullshit.

Sen gick han över från byssan lull till en godnattsaga som handlade om en snigel som bodde i en skog. En dag kom en varg och knackade på och ville låna köttbullar, efter mycket tjat om de där himla köttbullarna visade det sig att vargen egentligen var en jägare som ville skuta snigeln. Snopet (!!) Han borde börja skriva barnböcker!

Klockan blev nio och då drog han ut och spelade guitar hero istället, GÖTT! Så jag somnade. Och vaknade, halv fyra av att blåsan var stor som om jag vore gravid. Jag hittade Andreas ute i vardagsrummet, framför datorn, HALVFYRA. Vad är felet på skitungen? Att sitta vid datorn tills klockan är halv fyra på natten var något man gjorde när man var frän 15åring, och så fort mamma gick förbi ens rumsdörr för att kissa så släckte man skärmen och höll andan, hoppades på att ingen skulle skriva på msn, för man hade ju kvar pling-ljudet på den tiden. Men han hann inte släcka skärmen, för vad skulle det tjäna till? Jag märkte ju ändå att han inte låg i sängen brevid mig.

efter nya sex and the city filmen.

köpte andreas och jag en trisslott fast på norska. och HURRA!!! vi vann 100 000:- NU BLIR DET RESA!
detta firade vi genom att ta en frän bild;

Jag har jobbat åtta dagar irad utan att hinna andas. Inatt åker jag hem till Karlstad för att hämta ut mitt körkort, äta pappas mat och köra bil. Jag längtar.

Men först ska jag försöka att ta mig ned till Oslocity-huset, om jag orkar, för att jobba i butiken. Jag måste verkligen jobba idag, för på måndag ska jag stänga själv, och det är ett hvete. Massa papper som skall fyllas i, pengar skall räknas och skrivas upp på alla tusen papper och DRET. Jag orkar inte. Men jag måste. Nästa vecka ska jag på min tredje arbetsintervju. Sen har jag fått ett till jobb, i bageriet på ICA. Det är fett med pengar, så jag ska verkligen överväga det. Fast det är ju butiksjobb jag egentligen vill ha. Men ja ja. Det löser sig.

Nu måste jag göra mig i ordning.
*puss*

btw gott folk, så kanske jag kommer att anställa Patrik som min praktikant i bloggen när jag inte orkar skriva.

Hej!
Eftersom att jag tjatat så mycket om att jag är beroende av knark så tänkte jag lägga upp en bild och visa att det faktiskt är så som jag säger. Så, Mycket nöje, här har ni vad jag pysslar med om dagarna.

Det är vad jag är. Nu är det andra morgonen jag krokodilgråter ner Andreas tröja. Och som vanligt denna gång skulle han till jobbet. Ja, jag var ju inte ledsen för att han skulle jobba. Jag skulle ju också jobba... det var bara de att jag inte orkade leva just imorse. Jag vill hem, hem till mamma, pappa, min säng, deras mat. Så jag grinade, ringde min chef och sa att det hade blivit ett dödsfall ifamiljen. Hon sa att jag inte behövde jobba för ens onsdag. Jag sa tack och la på. Packade mina väskor, redo för att dra. Så pligar det till i jackan på mig när jag är påväg till busstationen. Det var Andreas som tyckte att jag kunde väl ändå stanna kvar. Och jag skickade ett sms till Mimo, bad henne komma och imorgon kommer hon. Nu känner jag att livet är lite bättre.

Nu ska jag storstäda så att det är fint imorgon. Ikväll ska vi mysa, Andreas och jag.
Tack för mig.

Efter tiotimmars arbetande, en jeppes toast, en spilld öl och en felserverad mat bestämmde jag och Karin oss för att sätta sprätt i rava lite för att dra ut och ha roligt. Halv elva var jag hemma för att göra mig iordning och sen för att i sin tur gå till Karin, vi bor ganska nära. Det är nog som att gå från biblioteket i Karlstad till Busstationen. Och där hamnade vi, på två stolar i hennes kök. Och där satt vi hela kvällen. Nu vet jag allt om Karin... nästan... typ. Det är så himla synd bara att hon ska flytta ifrån mig om en månad :( im gonna miss you.