När min pappa var tolv år var han flitig inom all sport. En eftermiddag när han kom hem från fotbollen så kände han sig yr och sa till farmor att han skulle lägga sig och vila på kökssoffan. Han sa också att det kändes som om han hade tusen myror som sprang runt i armar och ben.
Några timmar senare när farmor skulle väcka pappa så gick det inte. Farmor och farfar tog honom genast till sjukhuset där han tråkigt nog fick ligga i flera månader. Efter fyra dagar i koma så vaknade pappa och läkarna konstaterade att han hade drabbats av hjärnblödning och det påverkade halva hans kropp som han blev förlamad i.
Som tolvåring fick pappa börja om på nytt, att lära sig gå, stå och sådana saker som alla redan lärt sig vid födseln. Han blev underkänd i "välskrivning", som man hade på den tiden. För pappa han kunde ju inte skriva snyggt med vänster hand, när han i hela sitt liv hade skrivit med höger.

Jag har alltid beundrat min pappa. Han har kört rally med en arm, han knyter sina skor med en arm och seglar varje sommar. Han åker till och med skidor med ett ben och bytte blöjjor på mig och min syster. Nu är det ju inte så att han BARA har en arm, den andra finns där, han kan bara inte använda den. Samma sak med hans ben, det finns också där.
Visst har det varit jobbigt, på somrarna, när barn som vuxna stirrar på min far för att han haltar lite och att hans arm ser konstig ut, och jag har varit arg många gånger. Argare än min pappa. Han har lärt sig att leva med det. Inte jag kanske?
Jag tror att det är tack vare hjärnblödningen som gjort honom så himla envis. Hans motto är "Det ska gå!" och visst är det så, ALLT går för honom.

Härrom dagen var han ute och lekte med min systerson Lukas och spelade landhockey, snubblade och slog i sitt friska knä. Han hoppar nu runt på en krycka men är lika glad för det. Min pappa är nästan alltid glad och har gjort det mesta, saker som inte ens folk som har "hel kropp" har gjort.
Jag minns en sommar när vi var på Öland och bilen gick sönder. Han låg under bilen och jag satt i min blommiga klänning brevid i gräset och gav honom verktyg som jag tyckte att han skulle ha. Min pappa är som min morfar var, skogsmulle. Så vid varje tillfälle när jag var liten tog han mig på ryggen och så gick vi ut i skogen och fikade... och vi gick långt.
Tyvärr har pappa överanstängt den friska armen så mycket i sitt jobb att han har varit tvungen att operera den en massa gånger och i sommras bröt han två fingrar på friska handen. Han gjorde allt med tre fingrar. Jag kan inte säga annat än att min pappa är coolast för att han aldrig ger upp. Och jag älskar honom så mycket för det!


emem, pappas flicka