Klockan halv elva ringde min muntra väckarklocka som låter som ett kinesisktplingplongspel och jag pallrade mig upp ur min varma säng. Sista veckan som jag är ledig nu. Sen ska jag upp tidigt i två veckor och jobba på Dialon.
Iallafall så tog jag bussen till mormor och tjänade en slant på att städa hennes lägenhet. Fick äkta mormormat och det var så gott att jag blev tjock om magen och var tvungen att lägga mig på sängen. Mormor kom och satte sig på sängkanten och i säkert 40 minuter satt vi och pratade om Morfar. 
Jag har inte sett min morfar på fyra år men ändå känns det som om det var igår jag satt framför honom i deras kök och käkade rostat bröd med ägg på. Jag minns exakt hur hans händer såg ut. Rynkiga. Och jag minns hans ansikte. Min morfar hade vitt kort hår och vitt skägg. Och hans näsa var krokig. Han såg så hemskt snäll ut, och det var han. När jag pillade på hans vitaskägg brukade han bita till med käken... Då började jag alltid skratta av förtjusning och så kunde vi hålla på.

Morfar älskade mig, verkligen. Mormor med för den delen, men morfar var något speciellt. Det är han som har gjort mig till den skogsluffare jag verkligen är. Ofta efter maten gick vi ut och gick till "hopplastenen". En sten som låg på en liten sten som man kunde stå på och hoppa. Den guppade fram och tillbaka.
En dag när jag och Morfar skulle hälsa på hopplastenen var den sönder i två delar och jag minns att jag blev grymt besviken.
Dom sista åren Morfar var i liv fick han cancer. Först i ena lungan och sen i andra lungan. Det bred sig upp i huvudet och Mormor förklarade att det var små svampar som växte innuti hans huvud.
En dag när Morfar låg på sjukhuset och var riktigt sjuk. Han hade fått cancer i magen och bara låg ner kom Mormor och hälsade på han. Morfar grät och sa att han var så nära på att ge upp men så tänkte han på "Lilla Emelie" (som han alltid kallade mig) och han bestämde sig för att kämpa vidare ett tag till.
Han pratade alltid om mig och när min Mormor sa till honom att "Det finns en Pernilla också" så skrattade han och sa "Men hon är vuxen, hon klarar sig!". Pernilla (Pilla som jag säger) är min stora syster. Hon är 13 år äldre och har tummen mitt i handen.

Morfar är nog den bästa personen jag vet. Han var så genom snäll och gjorde aldrig någon illa.
Iallafall, jag saknar min Morfar. Jätte mycket..



emem