Nu börjar det att gå lite för långt. Natt efter natt ligger jag och väntar på sömnens stund. Men den verkar aldrig dyka upp. Jag är pigg! Det är nästan så att jag börjar oroa mig, det verkar ju helt som om John har tappat bort min adress någonstanns. Jag borde hjälpa honom att leta...

"John...? John...?!" Ligger jag i mörkret och ropar. Men han kommer inte. Har han glömt mig? När jag ligger där och väntar på honom i min mjuka säng brukar jag leka att han stormar in i mitt rum och ropar:
"My name is Blund. John Blund!" Och sen ska han lyfta upp mig ur sängen, slänga upp mig på ryggen. Sen öppnar han mitt stora vackra fönster som är fullt av vita krukväxter, mina långa, tunna gardiner dansar in i mitt rum av den varma sommarluften som springer in i mitt rum. Samtidigt hoppar han upp på fönsterbläcket med mig på ryggen. Sen flyger vi! Han tar mig på en flygtur som jag sent kommer att glömma, en sovande stan i ovanfrån. John plockar några stjärnor och gud vad det är romantiskt. Sen somnar jag på ett moln brevid John när han smeker mitt hår. Han lyfter försiktigt upp mig för att inte väcka mig och flyger sakta hem mig, lägger mig i sängen och smyger därifrån.

Nja, om det ändå vore så väl... Jag bestämmer mig för att tro på tanken om att han har tappat bort min adress.