vilken FESTing!
Jag har plockat tre liter blåbär, några svampar, sett en orm och en ödla. Jag trodde aldrig att det skulle hända vid en ålder av 19 år. Men tydligen.
Det var ioförsig mamma som släpade ut mig i skogen - livrädd! För alla vet väl att det bor hur mycket djur som helst i skogen och alla vet väl att alla djur är inte snälla. Iallafall inte fästingar. Och inte den där fästingen som satte sig på mitt knä. Paniken spred sig fortare fram emellan granarna och björnarna och kom tillslut fram till mig. Den flög emot mig - jag skrek och började gallopera fram på stigen. Helt plötsligt medans jag galloperar flyger en rot på mig, helt utan förvarning och grappar tag i min fot. Medanns min fot satt fast under roten så fortsatte min andre fot att springa vidare vilket oturligt nog resulterade i att hela min kropp förslappades i min höga springfart och jag föll handlöst ned mot den blöta, hårda skogsmarken. DUNS! Kroppen stutsade upp och ned mellan slagen emot marken, mest stryk tog mitt knä. Jag grät (nästan) där jag låg helt hopplöst skadad mitt i skogen, mitt i ingenstanns. Tillslut tog jag mig upp, var tvungen att kolla läget med mitt knä, drog upp mitt fula mjukisbyxben och tittade på benet; "hur gick det?" frågade jag. Knäet grät också. "Men kära nån, stackars knä, du är ju helt mörbultad! Men vilken tur vi har haft, vännen. Fästingen har flytt fältet under fallet". Klappar av knäet, fortsätter att plocka blåbär.
Ja, nu är det konstaterat - Jag har blivit en tant.
Usch så pinsamt.
Det var ioförsig mamma som släpade ut mig i skogen - livrädd! För alla vet väl att det bor hur mycket djur som helst i skogen och alla vet väl att alla djur är inte snälla. Iallafall inte fästingar. Och inte den där fästingen som satte sig på mitt knä. Paniken spred sig fortare fram emellan granarna och björnarna och kom tillslut fram till mig. Den flög emot mig - jag skrek och började gallopera fram på stigen. Helt plötsligt medans jag galloperar flyger en rot på mig, helt utan förvarning och grappar tag i min fot. Medanns min fot satt fast under roten så fortsatte min andre fot att springa vidare vilket oturligt nog resulterade i att hela min kropp förslappades i min höga springfart och jag föll handlöst ned mot den blöta, hårda skogsmarken. DUNS! Kroppen stutsade upp och ned mellan slagen emot marken, mest stryk tog mitt knä. Jag grät (nästan) där jag låg helt hopplöst skadad mitt i skogen, mitt i ingenstanns. Tillslut tog jag mig upp, var tvungen att kolla läget med mitt knä, drog upp mitt fula mjukisbyxben och tittade på benet; "hur gick det?" frågade jag. Knäet grät också. "Men kära nån, stackars knä, du är ju helt mörbultad! Men vilken tur vi har haft, vännen. Fästingen har flytt fältet under fallet". Klappar av knäet, fortsätter att plocka blåbär.
Ja, nu är det konstaterat - Jag har blivit en tant.
Usch så pinsamt.
Vilken festingbild!
Mycket nöje!
Mycket nöje!
Kommentarer
Trackback