mimo.
För er som inte vet så är mimo (aka. Maria) min närmsta och bästa vän och det tackar jag han där uppe för.
Även fast vi kanske är bill och bull ibland, helan och halvan så passar vi ändå bra ihop. Vi kan skratta, gråta och göra ingenting alls tillsammans. Det bästa jag vet är att komma hem till mimo ganska sent på eftermiddagen. Jag tar min bike ner till henne, slänger mig i hennes säng och letar upp någon av de hundra tjejtidnigarna som ligger på golvet och slukar i mig allt som står. Mimo hon sitter vid sin dator och spelar Tibia. Vi behöver inte säga någonting alls speciellt till varann när vi umgås. Bara vi är i närheten av varann. Det är en av mina favoritdagar.

Moppeåldern var en helt grym ålder och jag längtar lite tillbaka. Jag hade min Aerox och mimo hade sin Speedfight. Vi brukade ta några turer ganska mycket, till skutberget och bada eller bara åka omkring. Det var så himla kul och jag tror att mimo håller med om det. När vi tävlade mot varann och mimo alltid vann blev jag ledsen och mimo fick skuldkänslor. Då bytte vi moppar med varann för att jag också skulle få testa på hur det kändes att vinna.

Moppeåldern var nog den galnaste tiden när mimo och jag gjorde mest hyss. Fast även när vi var små hade vi för oss en massa stolligheter. Jag tror att mimos bror Rickard hatade oss riktigt mycket ibland. Jag minns speciellt en gång då mimo hade på sig en utomjordingdräckt gjord av kartong och jag hade kuddar fastsatt med bälten överhela kroppen. Vi sprang då till Rickards dörr och knackade på och sen sprang där ifrån. Rickard flög efter oss och misshandlade oss i trädgården. För det var ju riktigt kul att reta honom, speciellt när han hade flickor på rummet.

Som sagt, denna blogg tillägnar jag dig, mimo. För du är min bästa kompis och det har du alltid varit. Du vet att jag ler när du ler, och gråter när du gråter. Jag gör allt för dig!




Som man sa när man var runt 14svåra år - "Hoppar du, så hoppar jag".