Det är vad jag är. Nu är det andra morgonen jag krokodilgråter ner Andreas tröja. Och som vanligt denna gång skulle han till jobbet. Ja, jag var ju inte ledsen för att han skulle jobba. Jag skulle ju också jobba... det var bara de att jag inte orkade leva just imorse. Jag vill hem, hem till mamma, pappa, min säng, deras mat. Så jag grinade, ringde min chef och sa att det hade blivit ett dödsfall ifamiljen. Hon sa att jag inte behövde jobba för ens onsdag. Jag sa tack och la på. Packade mina väskor, redo för att dra. Så pligar det till i jackan på mig när jag är påväg till busstationen. Det var Andreas som tyckte att jag kunde väl ändå stanna kvar. Och jag skickade ett sms till Mimo, bad henne komma och imorgon kommer hon. Nu känner jag att livet är lite bättre.

Nu ska jag storstäda så att det är fint imorgon. Ikväll ska vi mysa, Andreas och jag.
Tack för mig.