På morgnarna brukar alltid min mor stå och skrika i dörren till mitt rum "Upp nu Emelie!! Det här är sista gången jag säger till dig!" Och samma sak hände då även i morse till min o-förvåning. Jag tycker synd om min lilla kära mamma som varje dag - måndag till fredag börjar sina arbetsdagar genom att försöka få upp mig. Först börjar hon lite snällt "Mimmi, god morgon, dags att gå upp". "Mimmi, gå upp NU!" "Ska du inte jobba? JO men gå upp då!!!" Sen blir orden inte lika trevliga längre... "Nej, nu skiter jag i dig. Sov du!" Iallafall så fick hon upp mig ganska tidigt imorse, vet inte vad det berodde på, men klockan var iallafall sju när jag steg upp, eller iallafall satte mig upp lite halft. I vanliga fall brukar jag kuta upp kvart över åtta, och då går min buss kvart i nio.

Idag hade jag ont i magen som vanligt. Min mage är mongolid och gör ont ständigt varje morgon från en till tre timmar. Och imorse hade jag gräsligt ont. Sen frammåt halv ett tiden var det över och då bestämde jag och Malin för att åka till stan och göra några ärenden. Blev lite tröjor, skärp, halsdukar och hamburgare, inte helt fel för att vara en måndag.

Nu har jag också bestämmt mig för att då ned på deltid på jobbet. Jag pallar faktiskt inte längre. Min mamma tycker dock att jag är duktig. Hon hade aldrig pallat att försörja sig på att vara telefonsäljare säger hon och klappar mig på ryggen. Min mamma är snäll! (Fick en söt grej att hänga upp alla mina tusen väskor på av henne idag).