Jag har alltid varit tjejen, enda sedan jag var liten, hon som aldrig varit speciellt bra på någonting. Jag har alltid varit en i mängden och aldrig riktigt stuckit ut. Jag har haft bilden om mig själv som en tjej som aldrig riktigt kommer att bli någonting heller. Jag skulle antagligen jobba som städtant, det var min framtidsbild. Och jag tror att alla har nog hållit med mig, fast aldrig sagt det rakt ut. Och nu sitter jag här, i min lägenhet, skiträdd, för min framtidsbild är förstörd men ändå samtidigt inte. Jag har fått jobb jag aldrig trott att jag skulle få och jag är livrädd för det också.
På lördag blir jag bageriansvarig, och det kommer bli skit. Jag kommer aldrig klara det. Hur ska jag kunna 100 brödsorter utantill? På norska. Jag som inte ens kan multiplikationstabellen, och har aldrig kunnat. Jag som ens inte kan somna på kvällarna. Jag kommer antagligen endå sluta som städerska.

Det enda jag är bra på, det är att göra någonting utan att jag egentligen har någon aning om vad jag pysslar med. Jag tog mitt pick och pack och drog ifrån Karlstad över en dag, till Norge. Ny lägenhet, ny stad, nytt språk, och inte en kotte till vän. Hur har jag klarat det såhär långt? Jag vet faktiskt inte. Det bara känns som att jag glider fram på ett bananskal utan att jag ens vet vart jag är påväg. Jag vill bara gå och lägga mig, sova i flera dagar och inte tänka på jobb. Jag har blivit besatt av jobb. Hela tiden måste jag ha ett nytt, för kanske tröttnar jag?