åhå! Nu är jag snurrig. Vad ska jag göra? Säga? Hitta på? Att säga upp sig är inte lätt, visst har jag skött det på snygga sätt tidigare i mitt liv; skitit i att gå dit, hittat på att min mammas kusin dog, att jag åkt in på sjukhus för jag har en mystisk sjukdom i magen som gör att jag kräks. Men nu har mina absurda, helt trovärda ideér på något konstigt sätt krypit ut ur hjärnan, säkert tagit genvägen genom örat och störtdykt ned i soffan någonstanns.

Att säga upp sig borde vara som att föda barn. Första gången har man ingen aning om hur man gör. Är blöjjan åt rätt håll? Ska ungen verkligen se ut sådär... rynkig... Dreggel, eller är det spya?
Andra gången är man lite mer medveten om hur jobbet skall skötas. Höger strumpa på höger fot osv. Tredje gången är man ju rena veteranen.

Jag vill bli en veteran på att säga upp mig!